Visste du att... ...det är fastigheternas mått som givit dem deras namn. Den dittills vanliga husbredden var 15 meter, medan smalhus sällan är bredare än omkring 10 meter.

Husen är så kallade smalhus uppförda i en stram och avskalad funkisstil med slätputsade fasader och flacka pulpettak. Detta var den vanligaste byggnadsstilen under 1930- och 1940-talen eftersom man snabbt behövde uppföra bostäder med hög standard och låg hyra vilket krävde enkla och rationella metoder. Liknande och senare bebyggelse finns i flera mellanstadsområden som Hammarbyhöjden och Abrahamsberg. Byggnadsstilen kännetecknar många av Stockholms mellanstäder, de områden som numera kallas närförorter.

Typiskt för smalhusen är deras tre våningar utan hissar samt att de är just smala med gavlar som är framträdande i stadsplanen . Typiska är också husens ljusa fasader i puts eller tegel med små balkonger, när så förekommer. Lägenheterna liknar varandra, det rör sig om små, ljusa och välplanerade lägenheter jämte enkla men väl utförda detaljer vad gäller exempelvis fönster och socklar. De fina detaljerna gäller också trapphus, portar och entréer. 

Fördelarna med smalhusen är många. Dess mindre volym gjorde dem lättare att anpassa till terrängen varför man inte behövde göra kostsamma och tidskrävande ingrepp i den. Husen är hantverksmässigt byggda vilket gjorde att man lätt kunde anpassa husen till både större och mindre höjdskillnader genom förhöjda källarvåningar, trappor och socklar. Husens smalhet gjorde att alla lägenheter fick fönster i minst två riktningar vilket gjorde dem ljusare. Vidare underlättade detta planerandet av lägenheterna som blev effektivare med fler rum per yta.

Man planerade medvetet för en boendemiljö som skilde sig från innerstaden som vid denna tid var trång och ofta väldigt nedsliten med små, trångbebodda bostäder med mycket låg standard. På grund av kraftig urbanisering till följd av snabb industrialisering rådde i Stockholm en alltmer akut bostadsbrist för arbetare och tjänstemän utan större ekonomiska tillgångar. För välbeställda stockholmsbor rådde däremot ingen bostadsbrist. Stora delar av denna slitna och nedgångna innerstadsbebyggelse kom sedan att rivas ungefär två decennier senare. Med en hel del inspiration från Gunnar och Alva Myrdals folkhemstankar och med erfarenheter från innerstadens boende eftersträvade man nu en fin anpassning till terrängen och den uppvuxna naturen runt omkring.